Introduktion till evidensbaserad policy och vårt nätverk

Vårt samhälle är genomsyrat av vetenskapen. Inte bara på universiteten, utan även inom företagsvärldenidrottsvärldenvälgörenhetssfären, etc, så används vetenskapligt tänkande på ett framgångsrikt sätt i allt högre grad. Det är därför knappast förvånande att de flesta ser det som en självklarhet att även statens, landstingens och kommunernas arbete ska präglas av vetenskaplig metodik och baseras på vetenskaplig evidens.

Fastän denna tanke varit populär länge, har den fått ett ytterligare uppsving på senare tid. Inte minst i USA, Storbritannien och andra engelskspråkiga länder talar man om betydelsen av att policies är evidensbaserade. Detta uttryck är lånat från medicinen, där rörelsen för evidensbaserad medicin vunnit allt mer mark. Inom denna rörelse har man inte minst betonat vikten av att medicinska beslut fattas på basis av rigorösa s k randomiserade kontrollstudier, där man jämför en grupp som fått t ex en ny medicin med en slumpmässigt utvald kontrollgrupp, som typiskt sett fått placebobehandling.

Termen ”evidensbaserad policy” används ibland för att referera till policies som på motsvarande sätt är baserade på randomiserade kontrollstudier (här är ett bra exempel på en möjlig randomiserad kontrollstudie vad gäller frågan om när man ska börja med betyg i skolan). Vi använder emellertid termen i en bredare bemärkelse, där även policies som är baserade på andra former av vetenskaplig evidens kan räknas som evidensbaserade. Detta sagt, är det sant att randomiserade kontrollstudier är ett särskilt kraftfullt verktyg för att skaffa sig tillförlitlig kunskap, som borde användas mer.

 

Vad är det då evidensen ska visa? Jo, att policien ifråga är det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå de mål man har för policien. T ex, om målet med mindre klasser är att förbättra elevernas skolresultat, ska man kunna visa att denna reform uppnår detta resultat på ett mer kostnadseffektivt än andra möjliga reformer, som t ex höjda lärarlöner. Typiskt sett har man naturligtvis flera mål med en given policy, vilket komplicerar saken men inte gör kostnadseffektivitetskravet mindre viktigt.

Det finns idag många organisationer som arbetar för att offentlig policy ska bli mer evidensbaserad. I USA har t ex Center for Effective Public Management och andra eldsjälar (inte minst inom akademin) i många år arbetat för detta. Obamaaadministrationen har tagit starkt intryck av deras argument och arbetar nu systematiskt för att federala program ska bli evidensbaserade. I Storbritannien har regeringen grundat What Works Network, som syftar till att ”underlätta skapande, delande och användning av högkvalitativ beslutsrelevant evidens”. Andra brittiska exempel som kan nämnas är Regulatory Policy Committee, som utvärderar huruvida kostnadseffektiva olika nya förslag till regleringar är, och den världsberömda Behavioural Insights Team (“Nudge Unit”), som använt sig av psykologisk forskning och randomiserade studier för att t ex öka antalet organdonationer och minska skattesmitningen.

Även i Sverige strävar man efter att offentlig policy ska vara evidensbaserad, även om kanske inte just den termen används så ofta i den offentliga debatten. Riksrevisionens uppgift är t ex att granska hur kostnadseffektiva olika statliga verksamheter är. Likaså samlar regeringen som regel in ett omfattande underlagsmaterial, via myndigheter och utredare, innan man lägger fram reformförslag.

Trots dessa insatser för att göra offentlig policy mer evidensbaserad, är det svårt att se att den skulle vara tillnärmelsevis tillräckligt evidensbaserad idag. För att bara ta ett mycket konkret exempel har studier visat att Högskoleprovet fungerar mycket sämre som instrument för att välja ut vilka studenter som har bäst förutsättningar att klara sina universitetsstudier än betyg. Dessutom missgynnar högskoleprovet barn till lågutbildade föräldrar. Det gör att man undrar varför man fortsätter att fördela minst en tredjedel av platserna på de flesta utbildningar med hjälp av Högskoleprovet.

Ett annat område där många policyer är allt annat än evidensbaserade är den ekonomiska politiken, som bloggen Ekonomistas gör en intressant genomgång av här. En liknande situation gäller med all säkerhet på många andra politikområden. Exakt hur långt ifrån en perfekt evidensbaserad politik vi är i dagsläget kan emellertid diskuteras. Min tro är att vi är mycket långt ifrån den, och således tror jag att politikens innehåll skulle förändras radikalt om politikerna faktiskt började se till att deras policies blev evidensbaserade. Det är dock inget jag har utrymme att visa i detta inlägg, utan jag får återkomma till frågan senare.

Hur kan det då komma sig att så många politiska beslut inte är ordentligt evidensbaserade, trots att det torde tyckas självklart att de bör vara det? Gary Banks, ordförande för Australian Productivity Commission, gav ett bra svar i ett tal 2008:

Complexity and uncertainty would make policy choices hard enough even if they could be made purely on technical grounds. But policies are not made in a vacuum. Rather, they typically emerge from a maelstrom of political energy, vested interests and lobbying. Commonly, those with special interests will try to align their demands with the public interest. The average person (voter) rationally doesn’t do the hard work necessary to find out whether that is correct or not, but often feels intuitively supportive.

Båda dessa faktorer – väljarnas okunskap och irrationalitet, och särintressenas makt – har jag tidigare skrivit om på min blogg DN Debatt-betyg.

En annan faktor är den begränsade makten hos de institutioner som arbetar för att policyer ska bli mer evidensbaserade. Politiker tar naturligtvis ibland hänsyn till vad utredningar och myndigheter kommer fram till, men om policyrekommendationerna antingen strider mot politikernas ideologiska övertygelser, eller skulle leda till väljarförluster, bortser de inte sällan ifrån dem. I vissa fall har svenska politiker t o m lagt ner eller hotat att lägga ner obekväma myndigheter.

Därför krävs det något mer än ett expertnätverk för att politiken ska bli evidensbaserad: det krävs att breda grupper blir inblandade och börjar protestera högljutt mot policies som inte är evidensbaserade. Dessutom krävs det att denna kritik inte i första hand är partipolitiskt motiverad. Det ges idag en hel del kritik mot policies som inte är evidensbaserade, men den ges typiskt sett endast från motståndarsidan, vilket minskar dess övertygelsekraft. Istället behöver vi kritik som är motiverad av att man bryr sig om evidensbaserad policy för dess egen skull, och inte enbart är ett slagträ i striden mellan höger och vänster.

Det är mot bakgrund av detta som vi har startat detta nätverk för evidensbaserad policy (som utöver denna hemsida har en Facebooksida där vi ämnar sprida nyheter och annan information om evidensbaserad policy). Såsom det beskrivs i vårt manifest så är vårt mål att se till att alla offentliga policies blir tillräckligt evidensbaserade. Vi kan tänka oss flera olika metoder för att nå detta mål. Ett exempel är lagstiftning som kräver att alla offentliga policyer är evidensbaserade, i likhet med lagkravet att behandlingar av patienter ska utföras i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Ett annat är som sagt mer informella påtryckningar via media och folkliga protester, som eventuellt kan stödja sig på ett ratingsystem av hur evidensbaserade olika policyer är. Vi vill undvika att alltför ensidigt fokusera på en lösning på ett tidigt stadium, eftersom studier visar att det kan leda till att man inte ser brister med denna lösning, eller fördelar med andra lösningar. Överhuvudtaget strävar vi efter att odla en epistemisk kultur som präglas av intellektuell öppenhet, prestigelöshet, och benägenhet att ändra sig.

En annan sak ur vårt manifest som är viktig att påpeka är att vi önskar att vara positiva. Grupper som sysslar med rationalitet, kritiskt tänkande, etc, tenderar ganska ofta att få en lite väl negativ och tråkig ton, både internt och externt (se t ex denna intressanta artikel om atmosfären inom analytisk filosofi; “Philosophy as  a Blood Sport”). Förutom att det är något i sig dåligt torde det, ironiskt nog, vara irrationellt i den meningen att det minskar dessa gruppers chanser att nå sina mål. Grupper med en positiv energi, där man stödjer och peppar varandra, lär ha större chanser att förverkliga sina målsättningar, än grupper där man fokuserar mer på konkurrens och på att visa vem som är smartast (se denna Science-artikel för ett fascinerande experiment som ger stöd för den uppfattningen).

Det finns många aspekter av frågan om hur offentliga policyer ska vara evidensbaserade och hur vi kan nå dit. Vi kommer återkomma till dessa frågor i senare inlägg.

Skribent: Stefan Schubert